Okej. jag är sämst på det här att blogga känner jag.

Nu just för tillfället nu mitt bland allt som är så otroligt bra så finns det faktiskt ett bloggmoment.

Jag kan då bara, som ni alla vet bara blogga när jag mår piss, var dock länge sen jag hade en sån period.

Jag kan inte säga att jag mår speciellt dåligt mer än att jag har en förbannad urinvägsinfektion... Annars är jag (hör och häpna) otroligt förälskad.

Men mitt i allt detta rosa fina så är jag så otroligt fucking jävla livrädd. Just precis nu blev allt så verkligt. Jag har gjort det igen, det som jag verkligen sa till mig själv att jag inte skulle göra. Jag skulle inte ta mitt pick och pack och flytta ihop med någon bara såhär.. Jag är så otroligt livrädd att allt det här braiga bara ska tokdö och försvinna. Vad gör jag då?

Och somvanligt när jag blir såhär fuckad i huvudet som bara jag kan bli så blir jag så hemskt arg och bara stöter bort allt och alla som jag verkligen inte alls vill ha långt ifrån mig. Jag vill helst samla alla er och ha er i min mage men just för tillfället är ni utbytta mot ett elakt troll som sitter o gnager på mina njurar.

Varför varför varför känner jag mig så hemskt liten?

Min käre far ringde alldeles nyss och var alldeles hysterisk över att jag har flyttat till sthlm, igen??.. jag har ju bara snart bott här i 2 år.. men det är väll lika bra att bli hysterisk en gång till, varför inte bara bli glad över att jag är glad? Han krävde även att få prata med Charlie i telefonen, sen la han på. Jag har en charmig far jag. Vet inte ens vad han pratade med honom om.

Vad gör jag om allt blir exakt lika dant som när jag bodde med N?